Efter att en tid känt mig som att jag spelat en biroll i mitt eget liv, fick jag helt plötsligt huvudrollen. Det var mig det handlade om.
Han kom in på mitt kontor, såg sammanbiten ut.
Jag sa:
- Är du redan här? Du skulle ju komma i eftermiddag.
För det hade han sagt. Han sa till mig att han skulle ha ett möte på förmiddagen, det var därför han skulle titta förbi på eftermiddagen, när han ändå var i närheten.
- Ja, sa han kort och kom in på mitt kontor, stängde dörren bakom sig och jag såg på honom att det var något. Han var nervös. Han tog ett djupt andetag.
- Jag är inte här i något roligt ärende, sa han och tittade på mig.
- Nähä, sa jag, och jag förstod. Jag förstod det jag redan för en tid sedan listat ut, eller rättare sagt funderat på som en tänkbar utgång av situationen.
- Ja du, sa han, drog på orden, suckade och satte sig ner på stolen som stod bredvid mitt skrivbord. Fast först fick han ställa ner datorväskan som stod i vägen och när han satte sig så fick han sitt huvud i min jacka som hänger på väggen bakom, han flyttade fram stolen en bit. Det var inte tillräckligt..han flyttade en bit till....
Under tiden satt jag med armarna i kors och bara väntade på vad han skulle säga, eller rättare sagt hur han skulle säga det.
- Ja du, sa han igen och tog sats....Det är så att förhandlingarna för tjänstemännen är klara och din tjänst tas bort.
Smack! Där satt den. Så blev det. Så sa han det. Klart och tydligt. Han satt tyst och tittade på mig. Väntade sig säkert en reaktion på ett eller annat sätt. Förmodligen väntade han sig en gråtattack. Eller att jag skulle bli arg. Eller något annat.
Reaktionen uteblev.
- Okej, sa jag. Jaha... ja jag är inte förvånad, sa jag bara.
Han satt fortfarande och tittade på mig. Jag tänkte bara... "jaha....okej... vad säger man?"
- Ja och du blir erbjuden en annan tjänst på företaget, och det är i receptionen. Han höll nästan andan.
Okej, jaha...hm.... så var det....
Här har man lagt 17 år av sin tid. Klättrat åt alla möjliga håll, fått så hiiiiimla mycket beröm genom åren. Inte minst nu senaste åren. "Gjort ett så jäkla bra jobb, ett jäkla driv, du ger inte upp, visar resultat, förbättrat än det ena och än det andra..." osv...
Så mycket var det värt!
Receptionen. Vad gör man där?
Svarar i telefonen -
om det ringer någon.
Bokar bilar åt andra på företaget.
Sorterar posten.
Har hand om passerkorten.
Har hand om telefonboken.
Hmm....sen vet jag inte mer.
Tänker inte ta reda på det heller. För jag tar det inte.
- Tack så j ä t t e mycket för erbjudandet, men nej tack.
Min inriktning är kvalitet- och miljöledningssystem inom fordonsindustrin.
Det finns i n g e n t i n g som stämmer överens med att sitta i en reception. Ingenting.
Resultatet hittills är att jag formellt har tackat nej till "erbjudandet". Fortsättning följer och kommer med största sannolikhet resultera i en uppsägning med anledning av arbetsbrist.
Så nu ingår man inte i statistiken för varslade, nu ingår man i stället i statistiken för uppsagda.
Jag vill inte ha medömkan. Jag ser inte detta som ett nederlag. Jag är inte ledsen. Jag är inte arg.
Jag är uppriktigt och ärligt faktiskt
glad för detta. Inte för erbjudandet, det ser jag som en klapp på huvudet "lilla gumman, du e så duktig..men du..kan du sitta här ett tag och vara lika duktig..?"
Eller som ett fånigt nervärderande flin rätt upp i ansiktet.
(Förtydligande: Jag ser alltså inte själva jobbet i receptionen som ett dåligt jobb, jag ser det bara som begränsat, utvecklingsmässigt. Det har ingen framtid för min del. Framförallt har det ingenting att göra med det som jag kan och har jobbat med de senaste 8 åren.)Nä, jag är glad för att jag i och med detta faktiskt får
chansen att vidga mina vyer på arbetsmarknaden.
Jag är övertygad om att om man vill ha sysselsättning så finns det sysselsättning.
Det blir kanske inte det man drömt om, kanske inte heller så välbetalt som man önskar, kanske innebär det förändringar i levnadssätt osv. Men
att det finns sysselsättning, det är min fulla övertygelse.
Nu är sista ordet inte sagt i sagan om varselarsel. Jag har formellt inte blivit uppsagd ännu så historien kan ta oanade vändningar.
Under tiden så firar jag. Jag firar att jag äntligen fått chansen att ta över rodret i min seglats som kallas
mitt eget liv och styra det mot ett håll som jag känner att jag faktiskt kan tänka mig att utforska. Ett håll som kan få oväntade och spännande stormar och strömmar men
när de kommer,
om de kommer...det hanterar jag
då, när de kommer.
Ikväll blir det Let's dance för mig.
Vad gör ni?
:)))